DEN NÖDVÄNDIGA TIDSSKILLNADEN

kaffekokningDag efter dag med möten, papper och powerpoints tar ut sin rätt. Jag tappar tempo, energi och den för mitt yrke så viktiga kreativiteten.  Men jag vet vad som får mig back on track igen med ny kraft och nya idéer. Det behövs inte mycket för att ladda batterierna och få det där så viktiga avbrottet från den inrutade vardagen. Den för mig livsviktiga pausen där jag åker bort en vecka, en helg, eller kanske bara en dag och lämnar konsulten i mig hemma.

Jag måste ut!

Det spelar ingen direkt roll vart jag åker. Ut i skogen, ut på havet, upp på fjället. Regn eller solsken spelar mindre roll bara jag får byta ut kostymen mot flanellskjorta och ordentliga kängor. Bara jag kommer bort. Många gånger har jag funderat på varför det alltid blir så här och varför längtan efter ett tag blir oemotståndlig.

Jag kallar det för tidsskillnaden.

vinterdag

När jag blir ett med naturen går jag från det tidsstyrda till det tidlösa. Från hårt inrutat vardagsliv med krav och förväntningar på effektivitet och tillgänglighet, till en tillvaro där tiden är sekundär. Där saker och ting får ta den tid det tar. En tillvaro som känns äkta, som väcker det fysiska, primitiva, enkla och emotionella. Där händerna får jobba med mer än med handskakningar och datorknapprande.

För mig blir det en mental reboot.

Jag går frivilligt från en varm bil, civilisation och iPhone till kyla, mörker och kompass.  Från bekvämlighet med allt på en armslängds avstånd till myggbett, blöta sockor, muskelvärk och taskig kondition. Trots åtskilliga fältdygn är det alltid samma kontrast som möter mig. Samma förvåning över hur bökigt allting känns – byta sockar, laga mat eller hitta rätt i alla fickor och packpåsar.

Och det är precis så jag vill ha det.

För det är i det här läget som tidsskillnaden är som störst. När jag väl vaknar upp i mitt tält efter första natten, så har omstarten redan börjat ge effekt. Gårdagens funderingar ersätts med aha-upplevelser. Varm mössa i bröstfickan, förstärkningsplagg i topp-locket, vattenflaska nära kroppen runt halsen (för att inte frysa) och first-aid i höger benficka. Just det, det var ju så man gjorde!

Så ramlar allt på plats och dygnen flyter smärtfritt. Och vad bättre är, jag fylls av mental energi och skaparkraft, redo att åter ta mig an den tidsstyrda och inrutade vardagen när jag kommer hem igen. Och banne mig om inte konditionen också är tillbaka.

– Carl Wangel, kommunikationskonsult och strapatsfantast

bivack

Fällkniven F1

Bahco Laplander

Term A Rest

Trangia